Im still here.

Nu har jag försökt mig på ett maraton. Som ni vet är dom här lägenheterna oerhört små, i alla fall i spisutrymmet. När jag kom hem idag såg min lägenhet ut som en smärre katastrof, det var som att någon hade spytt upp kläder lite här och var. Jag var i alla fall superhungrig och hade i baktanken att svamparna låt i kylen och väntade. So here it goes. Jag skar lök, skar svamp, plockade undan, diskade och halvstekte samtidigt och upp i all denna tumult var dr Phil igång i bakgrunden. Okej, det kanske var lite mitt fel att det låg disk över hela bänken och att inte kastrullerna fick plats. Men ändå. Pastan blev hård och såsen blev svag. Men nu är jag mätt och har till och med hunnit över till Vickan två gånger.

Det finns som ett litet litet pirr i min mage.




En smärre överdrift.

Jag kanske överdrev lite i mitt förra inlägg, jag säger inte allt vad jag tycker och är faktiskt lite blyg i kanten.

Förövrigt är jag en dr Phil-tjej, om dr Phil skulle fråga chans på mig skulle jag utan tveka säga ja. Förutom att han är från USA och Texas så är han den smartaste jag sett på tv (?!). Förresten så tycker inte jag att flinskallighet är osexigt. Vi skulle nog vara ett bra team.


Efter regn kommer sol.

Det är sant, i hela mitt liv så har det alltid varit så. Vare sig jag vill det eller inte. Ibland kommer jag på mig själv tänkandes att jag vill att något dåligt ska hända bara för att något bra ska hända där efter. Igår var det en pissdag på jobbet. Jag trivs med det jag gör och jag trivs med alla mina arbetskamrater, utom en person som kan förstöra hela dagar. igår fick jag som vanligt en utskällning ifrån denna labila människa och eftersom det hänt två gånger förut framför kunder och mitt i affären så tänkte jag att nog är nog och därför gick till chefen. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit behandlad på det här viset förut och det ska då inte börja nu. Jag har alltid varit en människa som sagt vad jag har tyckt och känt, detta uppskattar dom flesta.... Jaja, idag förväntar jag mig i alla fall Cicci till kontoret, cicci till kontoret, men då får det vara så.

Och ja, det kom sol efter denna händelse, men det får ni inte veta något om.



Det här fotot tog min älskade systerson av mig, två och ett halvt år gammal, kanske en framtida fotograf? Han lyckades i alla fall bra med att få det att framstå som att jag har en kropp som dvärg och ett huvud som en oxe. Way to go!


Sushi = självömkan?

Idag var det en väldigt speciell dag. Jag jobbade nämligen halvgratis, detta är inte alls ofta förekommande i min värld, men det som jag aldrig kunnat ana var att jag skulle få halvskit för det. Detta tycker jag är mycket intressant. Om jag ägde ett företag, och en nyanställd jobbade gratis bara för att hon ville lära sig mer, skulle jag aldrig i min värld halvt skämtsamt skälla ut henne för just detta. Det jag blev utskälld över också var en skitsak, som då jag inte skulle prioritera om jag var i dennes skor. I alla fall så slutade jag därför dagen med att åka till världens bästa sushiplace. Väl där tänkte jag att jag skulle slå på stort och handla den största med femton bitar, det vore ju välldans smaskigt att ha kvar några till frukost imorgon tänkte jag. Visst, nu sitter jag är proppmätt med en tom tallrik. Detta har gjort att jag inte riktigt litar på mig själv längre. 

Innan jag åkte hem så svängde jag förbi Alnö för att hämta upp några smågrejer. Jag stannade i alla fall och tankade... Here it goes. Förresten så är jag den kursiva texten. 

-Hej, jo jag har tankat också (köpte även en tidning).
-Jag såg det, jävlar apparaten är trasig så jag du får skriva på istället. 
-Ja, det är lugnt, vill du ha legitimation?
-Nej då, du ser inte så kriminell ut. 
-Haha, det var den snällaste komplimangen jag fått idag.
-Det tror jag då absolut inte. 

Så därifrån gick jag och flinade. det märks att det har blivit vår. Alla blir lite snällare då. 


Mys.

Letade i min dator och hittade den här underbara bilder på min bror  och min systerson, världens finaste sommarbild i Scottland, hela familjen var där för två år sedan.



image6

Fortfarande i sängen.

Klockan är elva och jag ligger fortfarande nakenfis i min underbart sköna säng med fönstret på vid gavel så fiskmåsarna hörs ännu mer, fiskmås är förövrigt världens bästa fågel.

Jag har lite funderingar, igår sa min kompis från gatan nedanför att jag skulle komma ut ur min betryggande skog och poke:a en person på facebook. Detta är jag inte riktigt van vid, plus att poke:a låter lite snuskigt och på vissa vis för raggigt. Jag är inget poke:are. Efter en stund visade det sig förstås att personen i fråga inte kunde ta emot några poke:ningar ändå och ja.... Då skickade jag ett litet meddelande istället. Jaja, grannen nedanför vann och jag högg ner min skog.

Idag ska jag bjuda min närmaste och halvsjuka granne på mat, hon bjöd mig nämligen på mat igår. Vi ska kolla klart på saw IV idag, sen ska hon på träning och då ska jag skynda mig att springa in till min lägenhet och hoppa under täcket, sen ska jag ligga så resten av tiden. Jag har en ful ovana att börja gråta när det visas skräck, nu menar jag inte att jag asbölar men på något konstigt vis så rinner det alltid någon tår, jag tror att jag blir jättejätte rädd och min kropp inte riktigt vet hur den ska agera.

I helgen ska vi ha personalfest på Alnö, det blir mat, brännboll och logdans? Skulle jag kunna tro i alla fall.


Nej nu ska jag hoppa in i duschen och avslutar min blogg med ett citat från en jaktlysten Stödebo Livet är för kort för dåliga jakthundar. Haha.


Mums.

 Vill ha!

Så vad har hänt?

Nu har jag varit en nyans blondare i en timme, och med en nyans menar jag inte alls mycket blondare men inte alls så mycket. Marlene, som är min blonderare sa att det blev mesblont, vilket jag skulle vilja översätta till nybörjarblont. I alla fall så hoppades jag att jag skulle få den nystart i livet som jag behövde, beeing blond is more fun(?), sägs det i alla fall, jag märkte då ingenting på min femminuterspromenad hem, men så är jag inte så tålmodig heller. Det känns alltid som jag går till mina vänner på gatan nedanför när jag behöver något, som till exempel idag, jag behövde färga håret och flickan i fråga är väldigt bra på att färga hår så därför blev det så. Eller när jag behöver en push för att laga mat då blir det grillning. Jag är väldigt tacksam för mina vänner på gatan nedanför. Någon gång ska jag överraska paret med en klotgrill och en flaska vin, det kan nog göra gott, då ligger jag på lite plus igen.

Idag har jag legat hemma och varit sjuk. Det har jag skrivit förut men nu kommer även en liten historia bakom mitt insjuknande. Jag addade min favoritgranne Vickan på msn, och hon svarade med rekordfart, hon var också sjuk, vi hyrde saw III och saw IV, hon lagade mat och pratade lite skit, det är en myssjukdag med plus. Vi tyckte helt enkelt synd om varandra. Imorgon får jag dock vara sjuk själv, tur att mamma har semester den här veckan, det är alltid trevligt att ringa mamma, man hör verkligen att hon ändrar tonläge så fort man säger att man känner sig lite nere. Så ska jag också bli.

Det känns ytterst roligt att jag skriver nu, alldeles själv i min ensamhet eftersom ingen annan vet att jag finns här. Jag känner mig friare och kan flumma på i min takt utan att någon annan ska rynka på näsan av mina rader.


Nej nu ska jag ta och sova bort den här förbannade förkylningen.

Det här är mitt nya jag.

Det känns verkligen som att jag beöver och förtjänar en nystart i mitt liv. Man kan helt enkelt säga att jag och min blogg har vuxit ifrån varandra. Den drar mig till ett håll medan jag vill åt det andra hållet och det är framåt. Jag har länge gått och funderat, vankat av och an, tittat runt efter olika sorters bloggar men det var denna jag fastnade för. Så nu är det bara att vänja sig, det här är jag och det kommer att vara jag ett tag fram över.


Det är vissa i mitt liv som vet varför jag använder mig av girlfight som mitt sign, andra inte. Detta kommer jag inte heller att avslöja. En annan anledning varför jag använder mig av detta är för att det inte alls fanns mycket att välja på.

Idag ska jag färga mitt hår och få en annan charm, en alldeles helt egen ceciliacharm som jag någon gång mellan Dalarna och Umeå tappade bort, men nu är hon på väg fram igen, det är denna underbara människa ni kommer att möta.

RSS 2.0