Jävla söndagar!

Har jag gjort något dumt i ett tidigare liv? Jag vet inte om jag tror på tidigare liv och liv efter döden, ibland tror jag att det var någon gammal gubbe som var rädd för att dö och gillade kossor som hittade på att man föds om till något annat för att mannen i fråga hade haft ett sådant patetiskt liv så att han ville leva om det. Men och andra sidan frågar jag mig själv, dom som avlider tidigt eller de som verkligen har ett liv av skit måste väl få chansen att leva om det? Äsch, jag vet inte vad jag pratar om men idag känns det som att jag har gjort något dumt och måste straffas. Anledningen till detta bittra inlägg är angående Peters avfärd. Jag hatar att bli lämnad och bölar som en liten flicka när jag ska vinka av honom. Men som min älskade människa en gång sa: du kan inte rå för vad du känner. Det är nog dessa ord som gjort mig så himla öppen, fan nu kan jag gråta en gång varje dag bara för att jag känner en sak och känner att det är rätt att jag känner det, men efter jag gråtit en skvätt så känner jag det inte längre. Känner helt enkelt! :)

Vi har dock haft en underbar helg, men varför känner man alltid att det inte räcker? Jag blir tokig, gräset är på något jävla sätt alltid grönare på den andra sidan. Det är det naturligtvis inte, men varför blir jag inte nöjd? Vi har ett suveränt förhållande på alla sätt och vis, vi träffas varje helg och skrattar. Men ändå är jag inte nöjd. Min syster och hennes nuvarande man träffades för fjorton år sedan och i ett år hade de ett långdistansförhållande, jävligt långt Usa - Sverige och de visste inte ens om Robert, hennes man. Skulle få stanna i Sverige..  Vem fan är jag som klagar? Hugstream är ju bara en timmes bilresa bort. Jag måste helt enkelt ta och skaffa mig ett liv som inte involverar mig som klagar konstant.

Idag har vi i alla fall gjort något produktivt, vi har jobbat. det var barnkalas på klätterklubben och vi var där för att säkra kidsen. Och för att fira skulle vi äta sushi, men det stället var stängt, så vi åkte till ett fullproppat biteline för att avnjuta en supergod club sandwich, och nej, jag vet inte hur det stavas.

Nu har jag klagat lite, skrivit mycket men detta betyder också att jag mår lite bättre. Tack för att ni orkar med mitt tjat.

Puss!



Min två underbara sambosar!

Kommentarer
Postat av: Magdalena

Jag förstår hur du känner! =)

Jag bölar oxå nästan varje gång Petter åker, haha.. Men det är väl underbart att vi har någon som vi tycker om så pass mycket att det gör så ont när vi måste lämna dem? Det är ju egentligen något positivt...

2009-02-02 @ 17:13:23
URL: http://magdalenaskriver.blogg.se/
Postat av: Wallin

Ja, fast det hade nog varit lättare om jag hade åkt ifrån honom. Men man har ju nåt att längta efter..

2009-02-02 @ 17:50:11
URL: http://girlfight.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0