.

Igår spenderade jag ganska många minuter på toaletten och började då tänka på mitt liv. Tänk vad allt förändras snabbt, allt går så himla fort och jag känner att jag inte hinner med. Jag får lite ångest ibland, jag tänker mig att jag ska få varje minut att räknas men det slutar alltid med att jag sitter och tittar på något världelöst program, typ judys domstol på tv, det är verkligen skitdåligt. Åter till ämnet, förut längtade jag verkligen till det att jag var stor, jag skulle ha en man, ett hus, ett bra jobb, helst två katter, två kvigor och här kan vi även slänga in lite hundar och barn. Det skrämmer mig, det är väl nu man ska leva? Ända sen jag träffade Peter har jag velat haft barn, jag har verkligen sett det framför mig så glada vi var när vi satt där med ett litet knyte i handen, men igår fick jag panik! Stopp och belägg, jag är ju ung. Jag är verkligen imponerade av alla unga föräldrar, jag förstår inte att dom kan vara så stålsäkra på att det är nu vi vill ha barn. Jag hoppas att jag kommer till den punkten i mitt liv någon gång, men just nu njuter jag av Albin och Lucas... Jag tror att jag nu bestämt vilken pojke jag ska ha för resten av mitt liv, det är tur att han inte läser min blogg annars skulle han nog ha kissat på sig. Men nu sitter jag här, vuxen. Tjugotre år, en nyligen sambo i en bostadsrätt till och med, en katt har vi och vi handlar maten tillsammans. Fan vad jag är vuxen, det låter kanske lite pessimistiskt men jag är glad.

Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med min så långa text, men det är nog att jag är rädd och glad på samma gång. Speciellt nu när vi kommer att få leva på distans, Pete har nämligen kommit in på brandmannautbildningen och ska flytta till Kramfors. Men allt ordnar sig nog.

Åter till allvaret, Jag sitter nu i skolan och letar artiklar, jag och Sandra ska skriva en rapport om förlossningsdepressioner. Jag har börjat läsa Brooke Shields bok När regnet faller. Det är kansske därför min ångest om att skaffa barn träder fram. Den handlar om hennes liv efter förlossningen när hon inte vill ha hennes barn. Det skrämmer mig.

Till helgen ska jag och Sandra ha parmiddag med våra juveler (ehm, jag vet att pojkar brukar kalla sina fula kalkonhalsar för detta men ändå). Vi ska dricka vin och spela någon form av spel, hur vuxet är inte det? Jag klättrar på vuxenlistan. Igår var det även en tjej i min klass som frågade om jag hade barn, dom hade nämligen trott det, jag måste vara himla vuxen, eller så trodde dom att min lilla putmage var resultatet av en förlossning. Jag tror på det första alternativet. Efter vinet blir det nog en lugn helg, det finns en massa klappar som ska slås in och lite julrim som ska göras.

Puss!