.

Jag har kommit på att jag har en specialité det är inte en bra sådan men det är nog den enda jag har, det är att irritera sig på människor. Det kan vara rätt konstigt för jag är en ganska irriterande person och jag irriterar mig inte på mig själv som jag kanske borde göra. Eller det gör jag iofs ibland som när jag pratar sex på en förfest bland personer som kanske inte tycker om att prata sex eller när det kliar i mina kvinnliga regioner och jag bara måste klia även fast jag vet att jag bor i en stad och det är en ohygglig stor chans att någon ser. Av denna speciella förmåga jag besitter har jag blivit en liten ensamvarg. Eller jag har ju kompisar och så men när jag väl har börjat irritera mig på någon så är det helt omöjligt att sluta. Jaja, det kanske är många förutfattade meningar i detta resonemang, jag erkänner. Men det finns faktiskt en positiv twist i den här misären också, det är att de människor jag umgås med tycker jag verkligen om, annars skulle man det märka.

Ibland tycker jag synd om Peter, speciellt när det handlar om mig som förstör hans vardag. Här om natten när han skulle gå och lägga sig då jag sov hade jag på mitt aggresiva vis spytt ut en soppa av svordomar, jag fick inte ens en godnattpuss. Natten som var hade jag satt mig upp och igen börjat prata i bubblor på ett argt vis då Peter vänligt hade sagt åt mig att lägga mig ner och sova, varpå jag slängt en arg blick på honom slagit på kudden och bytt den till den som låg bredvid. Han är allt go min Pete som orkar stå ut.